Lång frånvaro...

...från bloggen. Nu när jag ska ta sats och skriva efter så lång tid så märker jag hur svårt det blir att veta i vilken ände jag ska börja...så mycket har hänt...men ändå inget särskilt på något sätt. Eller ja..inget större som är har inneburit någon större livsförändring för mej...men så ser ju livet sällan ut. Det är inte de stora händelserna i livet som spelar roll. Det är alla dessa små möten, val, slumpartade tillfälligheter, ideér, ingivelser. Det är livet.

Jag har varit i Sälen. Med Gabbi, Thea, Fredrik, Molly och så Vendela och jag såklart. Veckan blev bättre än vad jag trodde. Vendela visade upp sej från sin modigaste, trevligaste och mest sällskapliga sida. Allt var så enkelt på något sätt. Skidåkningen gick strålande och våra middagar var goda och skratten många...men kvällarna blir aldrig så sena när vi är iväg sådär....tröttheten sätter in redan efter massiv middag med vin och en dag av frisk luft och skidåkning.
Vi sov mycket. Och som alltid när man har varit borta så är det så oändligt skönt att få komma hem igen. Hem till sitt eget där jag är den enda som står för agenda, avbrott och aktivitet. Ingen att anpassa sej till eller ta hänsyn till. Ingen som stör eller uppmanar. För hur mycket vi än tycker om varandra så är det ovant för oss alla tre att dela hem med tre andra, plus barn. Vi lever ju alla själva.
Vilket återigen påminner mej om vad bekväm jag har blivit. Och vad van jag är vid att leva ensam. Och hur lätt det är att återvända till det kända, det egna....hur ska jag någonsin kunna dela mitt liv med någon igen? Leva tillsammans. Uppoffra. Anpassa. Dela. Det ska mycket kärlek och förälskelse till för att orka gå in i det på något sätt. Annars hittar man alltför snabbt skäl att se fler hinder än vad ens längtan är beredd att ha överseende med.

Vilket får mej att tänka på en man som jag nyligen har dejtat. Faktiskt en man som jag tänkte att jag kanske skulle kunna utveckla något med, känna något mer för än det första omedelbara som då bara består av attraktion och en inledande nyfikenhet.
För att det ska gå vidare till "fas 2" eller vad man nu ska kalla det, så får det liksom inte alltför tidigt smyga sej in något som sticker ut eller väcker någon liten irritation, besvikelse, undran, tvivel...då känns taxiresan hem plötsligt mycket överhängande och efterlängtad. Det är så lätt att retirera tillbaka. Hem. Inte gå in det som plötsligt bröt lite av den där inledande laddningen. Det är lättare att dra sina egna slutsatser, fälla sin dom och åka hem. Hem till det kända och vana.

Den här mannen gjorde väl allt "rätt" till att börja med. Han var uppvaktande utan att vara för påflugen, han var intresserad utan att vara för förutsägbar, han gav av sej själv utan att vara självutplånande och lämnade kvar bitar som gjorde att jag ville veta mer. Lära känna honom. Förstå vem han var.
Men....men...sen kommer det ett men. Jag och mina vänner har många gånger pratat om i vilket skede man ska bli "fysisk", timingen. Det är viktigt att det inte går för lång tid utan att det händer något...d v s en kyss eller anna fysisk närhet...men det får inte för fort gå "hela vägen" för då är det det risk att man för snabbt laddar ur den där första laddningen som dallrar i mötet.
Det blir lätt en liten antiklimax. Och vill man då inleda något, som man fortfarande inte vet vad det skulle kunna bli, då känns det som om det är bra att vänta. Viktigt att vänta. Inte av prydhet, inte av någon princip, inte för att man ska spela svårfångad...utan för att den stunden ska få en annan inramning, respekt och allvar, utan för den delen bli allvarsam.

Vi pratade till och med om det. Jag och den här mannen. Det var han som förde det på tal. Att han inte hade "dom" intentionerna. Att han ville lära känna. Att han inte hade känt såhär på länge. Att han var fascinerad av mej. Att han tyckte om att lyssna på mej. Att jag gjorde honom nyfiken. När han sa det så blev jag sådär förälskat glad. Det är ju de orden man vill höra. Att det här, vad det nu än är, är något mer...eller att det i alla fall finns en längtan efter att det ska bli något mer.

Han sa så ja. Märk väl, han sa så. Men...sen kommer det där "men:et". När det väl var sagt och det kändes sådär varmt, tryggt, förväntansfullt, löftesrikt och inte så lite romantiskt...(kvällen inramades dessutom av champagne, kyckling i ugn, tända ljus och soft musik....ja, jag vet...), då var det som om den ljuva romantiska filmen som jag befann mej i plötsligt fick ett "tillfälligt avbrott" och byttes ut till billig svensk porrfilm där replikerna innehöll ord som pilsk, jag vet att du vill, vi kan ju bara ligga nakna och "känna" på¨varandra....WHAT???? Jag gick ifrån lite lagom varm och småsugen till förvånad-överrumplad-till-avvaktande-avvtänd-fullkomligt ointresserad.
Och hur mycket man nu i ett anfall av välvilja och efterkonstruktion vill få det till att: han inte kunde hejda sej för att jag är så fantastisk och han blev så himla kåt....så kändes det ändå inte ok.

Självbehärskning kan vara sexigt. Att orka stå emot och invänta är moget. Att visa att man menar vad man säger är förtroendeingivande. Allt det hade gjort mej än mer intresserad. Det hade ökat min längtan. Och min lust. Det som hände fick motsatt effekt.
Jag fick stå för att vara den av oss som kunde "behärska mej" och stå för våra ord. Jag fick ta kontrollen och fatta beslut. Jag åkte hem. Och i det så gick något förlorat.

Kvällen därpå var jag på en mycket trevlig födelsedagsmiddag hos en ny vän. Maria. Också psykolog och lite i samma fas i livet som vi andra. Ensamstående med en dotter. Stark, modig, rolig, intelligent och varm. Mannen visste att jag var på fest och hade kvällen innan uttryckt att jag gärna fick "komma över" efter festen.....
Festen blev så trevlig att den fortsatte till Bon Palais inpå småtimmarna. Klockan hade hunnit bli fyra på morgonen när jag promenerade till centralen för att ta t-banan hem. Utan en tanke på att vilja åka hem till mannen för att krypa ner i hans säng.
På morgonen vaknar jag av att han skickar ett besviket mess där han förundras över att jag inte kom hem till honom på natten.
För att nu göra en lång söndag till en kort historia kan jag sammanfatta den såhär: vi träffades, åt pizza, såg på en film, och när han sedan fällde kommentaren "jag trodde att du skulle vara så pilsk att du inte kunde hålla dej ifrån att komma hit"...ja då var det över.
Snipp snapp slut så var den sagan slut. Och det handlar inte om att jag är pryd, det handlar inte om att jag inte gillar sex. Tvärtom. Det handlar om sättet, orden, timingen, känslan (eller brist på den). Om man liksom skarvar in med den där billiga porrfilmen mitt i upptakten till en romantisk komedi så kommer man liksom av sej. Eller i alla fall jag gör det. Och då blir det svårt att backa tillbaka. Även om man sätter på den där fina filmen igen så hörs liksom den där porrfilmsmusiken som en slinga i bakgrunden...och allt känns liksom billigt och fult. Porrfilmen kan komma sen. Men den måste komma mycket senare. Efter att man har fått spela och leva sej in den där härliga romantiska föreställningsvärlden. Sen behöver det inte vara så ljuvt och vackert. Men pilsk. Det är nog ett ord jag kan lova att jag aldrig kommer att använda om mej eller någon annan heller för den delen. Det är bara ett fullkomligt urtöntigt ord.
Over and out.