Måndag, två dagar kvar till julafton.

...sitter på jobbet och läser in mej på ADHD området. För tillfället försöker jag att plöja mej igenom en riktig bibel på 685 sidor, engelska, fackspråk och statistik...jajamensann....så just nu känns det som om även jag i allra högsta grad lider av uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter...mina ögone är tunga och längtan efter att lägga huvudet på skrivbordet och bara blunda är frestande. Så....jag går ut i köket och tar mej en stor kopp kaffe och tänkte nu sätta mej ner för att skriva en stund.

......helgen är över och har satt sina spår bestående av en viss svullnad och trötthet som kan infinna sej efter flera dagars vinintag.....jaaaa...inga fantastiska mängder men dock varje dag. Torsdag hemma hos Lotta, fredag på Clarion, lördag hemma hos Maria, igår ett glas under en dejt. Puh!
I lördags hade Maria gjort fint hemma hos sej och bjudit in till julmys. Glögg, pepparkakor, köttbullar, sill, vörtbröd, stark ost och massor med lussebullar. Gospel i bakgrunden och ett riktigt intressant och roligt samtal i förgrunden. Vad spännande det är att få ta del av människors liv speciellt när de inte presenteras så tillrättalagda och ordentliga. Tack Maria för att du bjuder in....i alla bemärkelser.
Maria hade bjudit med en väninna till kvällen. En psykolog, singel, boendes på söder. När vi stod ute på balkongen och rökte en cigg och beklagade oss över att vara så få hemska människor kvar som bär denna last så undrade hon lite försiktigt om jag var med i den där "singelklubben" som Maria hade pratat om.....skratt...."nja....vi är liksom ingen singelklubb utan ett gäng härliga människor som råkar vara singlar och gör vårt bästa för att träffas så ofta som möjligt och ha trevligt tillsammans"...och när jag hör mej själv säga det så blir jag sådär lycklig...över att jag har det. Att vi har det. Och att vi växer... för att en av vår starkaste mänskliga längtan handlar om att vara del av ett sammanhang, känna gemenskap, veta att man tillhör, är inkluderad.
Och det har vi. Vi har det. Vi, vårt härliga gäng där man får vara som man är liksom..
Vi har ju redan lämnat det konventionella och traditionella bakom oss, vi har misslyckats med våra relationer, vi har skilt oss från våra barns andra hälft och liksom klivit ur den mall som så ofta förutsätter tvåsamhet. Vi är vår alldeles egna lilla dysfunktionella familj med skadeskjutna lite halvrädda, ibland helknäppa och långt ifrån fullkomliga medlemmar. Precis som vilken familj som helst med andra ord. Och imorgon kväll ska jag sitta med mina "andra familj" och vänta in julen...och jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att tillbringa dagen innan julafton. Sen åker jag hem till min andra lilla dysfunktionella härliga knäppa familj och firar jul. Vad skönt det är att omge sej med så mycket riktiga människor.
God Jul.

Lördag kväll.4 dagar kvar till jujafton.

....är inne i en period där jag trivs med att vara hemma....kan längta efter att bara komma hem och kliva in i lägenhetens mörker. Tycker om att få tända ljus, sätta på musik, koka mej en kopp saffran och chili the. Sen sätter jag på min "bras-dvd" och höjer ljudet så att det sprakar ordentligt om den artificiella brasan på platt tv:n. Efter det sitter jag på min gröna "gräsmatta" i vardagsrummet, framför brasan, med Peter Jöback ur högtalarna, med min kopp the....och slår in julklappar till Vendela....och känner mej bara sådär himla lugn, tillfreds, nöjd. Gud vad jag har det bra! Just nu känner jag att det inte finns mycket jag inte skulle klara av. Vad som än kommer min väg. Fråga mej nästa vecka....då kanske jag famlar, tvivlar och känner mej vilsen....skratt....men idag! Just idag känner jag mej stark.

Igår var vi, kärngänget, på Clarion och drack en juldrink. Jag, Lotta, Gabbi och Fredrik. Vi liknade oss själva vid Seinfeld gänget där Fredrik då som enda kille får ikläda sej rollen av Elaine, Gabbi som är lång och lätt förvirrad blir Kramer, jag är Seinfeld själv....och Lotta fick bli George....skratt....nej...då gillar vi vår egen liknelse med att vi är "sex in the city" gänget bättre. Fredrik får vara våran mister Big, jag är Carrie, Lotta är såklart Charlotte, den mörka oskyldiga, romantiska, Gabbi får vara den vackra smarta och skarpa Samantha, dock utan det vidlyftiga sexlivet....och rollen som advokaten Miranda kan vi turas om med.....

Som så ofta annars så handlar samtalet om realtioner. Den till våra barn, vänner....och till de framtida partners som vi ännu inte har träffat.
Fredrik skulle ha varit på en middagsdejt under kvällen....men han ställde in. Och jag erkände att en del av mej har svårt att föreställa mej den dagen när vi, eller någon av oss, träffar kärleken. Lotta stöttar mej i min mörka önskan och bävan och erkänner att hon aldrig har tyckt om någon av de jag har träffat....Gabbi, vårt eget neutrala, diplomatiska Schweiz i gänget försöker säga något uppmuntrande i stil med att om en av oss träffar kärleken så kanske det sprider en förhoppning i resten av gruppen som har en positiv inverkan på allas kärleksliv......men hon blir snabbt nerröstad. Vi enas om att vi är som musketörerna. En för all, alla för en.....och om vi ska bli kära så måste vi förska att bli det samma vecka åtminstonde....

Sen övergår samtalet till nyårsplanering och vi alla inser att ingen av oss tillhör ett sammanhang där det bjuds på festliga nyårspartyn....hur kommer det sej...? Gabbi ger oss tröst och något att se fram emot. Stor fest i Riddarhuset......den 8 maj-09...skratt....Jippiiii!

Innan vi skiljs åt för kvällen hinner vi prata om bilbytar teorin och hur den kan appliceras på relationer. Först måste man ha en ungefärlig uppfattning om vad man själv är för bil......för att veta vilket bytesvärde man har. Det måste finnas en balans...en honda civic som har kört i en 15000 mil och inte gått igenom den senaste besiktningen kan inte rimligtvis byta upp sej till en Ferrari eller ens en schysst Saab.....
Så vad är vi då för bilmodeller? Lotta? Fredrik? Gabbi? Jag?
Jag återkommer till det.
Over and out.

...torsdag den 11/12....18.56....

...det gör inte lika ont längre. Jag har slutat att frysa till när mobilen surrar.....i en förhoppning om att det ska vara han som ringer för att säga att han har varit galen, har ångrat sej, att han bara var rädd, knäpp......eller vad som helst. Men nej....inget. Tystnad. Vad konstigt det är att man kan gå från en så stark känsla och upplevelse till......inget.
Men det gör inte lika ont längre. Nu kan jag till och med orka snudda vid vårt möte och för en kort stund spela upp det för mej själv utan att det vrider sej i själen. Tid helar. Och kärlek. Vänner. Familj. Livet självt faktiskt...genom att bara fortsätta sin obevekliga gång framåt. Och jag kommer på mej själv med att gå vidare.

Vendela har en skrivuppgift i skolan varje vecka. Dom får ett tema, en fråga, en början...och så ska dom skriva minst fem rader om det. Häromveckan så fick dom i uppgift att skriva om längtan. Hur känns det att längta? Vad längtar dom efter? Hur kan man göra för att stå ut med sin längtan?
Vendela skrev: "När jag är hos min mamma då längtar jag efter min pappa och samma sak när jag är hos pappa. Jag önskar att min mamma och min pappa bor tillsammans för då skulle jag inte längta efter någon. Men min pappa är ju gift med en tjej som heter Mona min bonusmamma.
Men men mamma har varit ihop med en kille som hette Patrik. Men han gjorde slut. Men min mamma var jätte kär i honom så hon blev jätte ledsen. Jag brukar längta efter min mamma när jag är hemma hos någon eller sover över hos någon, och det är samma sak hos pappa".

Jag tyckte det var så fint, klokt och enkelt skrivet. Barn har ett så schysst sätt att betrakta världen på. De beskriver ofta hur det är utan att värdera det. Dom konstaterar mer och i det så finns det ett accepterande som jag ibland kan avundas. Visst....till viss del så beror det på att dom fortfarande inte har utvecklat sin reflekterande, analyserande, abstraherande förmåga...vilket vi kan....men som vi också kan använda för att "fucka up" det mesta vi är med om genom att tolka, värdera, ladda och väga orden. Jag märker det ofta inom ramen för mitt jobb. Att barn är riktigt bra på att hantera livet....och att det oftast är föräldrarna som "övertänker" och "överagerar". Ofta räcker det med att orka sätta sej ner och sitta kvar tills det känns ok igen.

Som med Patrik. Jag kan välja att "övertänka" hela upplevelsen. Vända och vrida och undra. Älta, backa tillbaka. Eller jag kan sätta mej ner och vara ledsen och stanna kvar i det tills det känns ok igen.

Det känns ok igen.

Måndag eftermiddag...det börjar mörkna....

...det är slut. Bara sådär. Rätt brutalt, snabbt, skoningslöst, chockartat. Slut. Vi skulle ha träffats i lördags kväll. Det sista jag hörde från honom var att han såg fram emot det. Att han längtade. Sen ringde han på lördagen och ställde in. Och jag blev alldeles tom....den där känslan som drabbar en när något stort händer i en själv men världen omkring fortsätter obemärkt med sin aktivitet...folk drack sina lattar omkring mej (jag satt på ett fiket på Miro kids där Vendela går på sång och dansskola)...pappor surfade på nätet, mammor snackade och bläddrade i tidningar, ungar tjatade om chokladbollar och låten "showbuisness" tonade ur högtalarna i danslokalen....och där stod jag med luren i handen och fick höra att han inte ville ses mer. Att det var något som saknades. Och jag fattade ingenting. Kunde inte förstå. Inte efter allt han hade sagt. Allt jag trodde att vi båda hade känt. Var det bara jag?

För att stå ut med dagen så slog jag på min trumma och samlade vänner omkring mej. Vad fantastiskt underbart det är att ha vänner. Och vad det hjälper. Vendela och jag blev hembjudna till Fredrik som öppnar upp sin famn, sitt barskåp och kyl. Gin tonic, oxfile, potatisgratäng, kram, godis, prat, sällskap, skratt, distans, värme, kärlek. George var där och bidrog med komplimanger och uppmuntran. Sen kom Lotta över och kvällen blev fullkomlig. Mer vin, prat, skratt och värme. Vendela hade det bra med Molly. Dom spelade spel, såg på film, åt godis och bara hängde. Sen sov vi över. Djupt och tungt och länge. Det var balsam för själen. Tack Fredrik.

Idag känner jag mej bättre. Livet går vidare. Faktiskt. Och jag kan ju inbilla mej saker i stil med att "det var honom det var fel på", "bättre nu än senare", "jag hade nog tröttnat ändå".....och mota bort det där stinget som gör ont och svider till. Det där avvisandet som har en förmåga att leta sej in och rota sej till att bli till en sanning som man tror bekräftar att det kanske är så att man inte riktigt går att älska. Men jag vet att det inte stämmer. Jag är älskad. Av många.
Jag fick frågan om det är värt det. Att bli förälskad...även när utgången blir som denna. JA! Alla gånger. Utan tvekan! Hellre känna något än inget. Det är att leva. Även om det gör ont ibland.