...nu är mörkret här.....

...klockan är bara 16.01 men kunde lika gärna vara 20.01.
Idag känner jag mej tung, svullen, trött och långsam. Sådär som man kan känna sej den där tiden på månaden, eller när det är fullmåne, i alla fall enligt min mamma. Ofta sover man dåligt den perioden också. Samma svar igen, fullmåne. Det hävdar i alla fall mamma med samma säkerhet som om det vore en empirisk undersökning genomförd enligt alla vetenskapliga devis....skratt...inte vet jag. Mens och eller fullmåne, vad det nu än är så vore det ju förbannat skönt om det vore så att det berodde på något annat som ligger utanför min makt, något jag med andra ord inte kan göra något åt. Bara att stå ut. Det går över. Och så är det ju. Det mesta går över. Det var något man inte fattade som barn..och ibland kanske inte som vuxen heller....fast förhoppningsvis något bättre. Man vet att det mesta går över, även det mest överdjävliga och tillsynes omöjliga. Det kommer en dag att vara så litet att man kan orka bära det. Det får plats i ens mentala ryggsäck utan att få den att svämma över. Det får plats jämte det goda jägarsnuset som man måste plocka fram ibland för att orka.
Jägarsnus...shit vad gott det är. Gör man "sånt" fortfarande? Bryter ner en chokladkaka och blandar det med russin i en påse och har med sej på sina strapatser i skog och mark. Fast vi hade ju såklart med det även om det bara var en tripp ut på mulleängen vilket var en promenad på fem minuter....
Idag fick jag lite "snus" från oväntat håll. Detta mail vaknade jag till idag med mitt kaffe i handen.
-Hej Anna!
Jag har en dotter som tycker väldigt mycket om Vendela....det kan jag förstå..Men nu är det så att min dotter är väldigt förtjust i dig....beror det på att du är ? hm..superqvinna?eller bara underbar....Kenza tycker att du är underbar oavsett vad. Jag med.Tack för att hon får vara nära det hon tycker om.Och som jag sagt tidigare.Vendela är alltid välkommen att vara med oss.Önskar er en trevlig helg...i väsby och till havs.
Tack för idag

Underbart, varmt....när man som bäst behöver det!

Inte nog med det....gick hem tidigare från jobbet....kände att jag inte skulle få så mycket mer gjort idag...och Vendela var med eftersom det är höstlov..så vi gick hem. Vendela ville se Grease (nu har hon sett den över 25 gånger......) och jag la mej och läste. Läser en sammanfattning av texter som hemlösa har skrivit under det senaste decienniet. Läsning som borde göra mej ödmjuk inför livet, tacksam....och åtminstonde lite mindre självcentrerad än vad jag känner mej idag....men texterna lyckas inte med det. Jag lyckas inte hitta det där som ofta kan få mej att vända en sådan här dag. Jag känner mej fortfarande tung, trött, svullen, lat, långsam och faktiskt ful. Jag somnar. Som jag alltid gör när jag läser....
Vaknar till att det piper till i mobilen. Ett nytt meddelande.
-Tjena syrran! Ville bara säga att jag verkligen gillar din blogg å ditt oblyga sätt du vädrar dom tankarna dom flesta inte vågar....Keep up the good work! Mvh brorsan.
Underbart igen.....och när jag verkligen behövde det. Det gav kraft att resa mej upp, koka en kopp kaffe och sätta mej ner för att skriva. Och vara lite djävla tacksam. Se hur förbannat jäkla bra jag har det här i min lilla tvåa på söder, med en dotter som är grym, ett jobb som är både intressant och bra betalt, föräldrar som verkligen vill vara barnvakt, kollegor som gillar mej, vänner som älskar mej, brorsan som hejar på, mostrar som uppmuntrar....och ingen djävla sjukdom har jag heller.
Faaaaan vad jag har det bra. Varför ska det då vara sååååå svårt att verkligen känna det ibland. Se det man har, glaset är halvfullt och allt det där jäkla positiva självhjälps snacket. Jag kräks. Mitt glas är ta mej f....n halvtomt ibland. Ja, tomt. Det fattas faktiskt en stor klunk som någon har druckit och det går inte att låtsas för jag ser liksom rödvinskanten från den mängd som tidigare fyllde mitt glas. En munfull av något välsmakande, varmt, vaggande, omslutande och lugnande. Nu lever vi alla singlar istället ett "bag-in-box" liv där vi kan försätta oss i ett ständigt rustillstånd av ett till synes aldrig sinande förråd av värme...där man inte ser någon kant som långsamt markerar hur nivån sjunker mot botten.....men det är aldrig någon annan som fyller på glaset åt en. Och det liksom sammanfattar det här singellivet. Ja, det är halvfullt, men faktiskt också halvtomt. Och det är man själv som måste fylla på när det börjar ta slut. Det är mitt ansvar. Mitt glas, mitt liv. Och ingen djävla måne har jag att skylla på heller.
Over and out.

Söndag, förvirrad, missat tidsomställningen....

....vilket känns konstigt....minns att man tidigare pratade om det där med att skjuta fram eller tillbaka klockan brukade haussas upp minst en vecka i förväg åtföljd av den ständigt återkommande frågan om att ställa ut dessa jäkla utemöbler och grillar, eller var det plocka undan dem, fram i garaget, tillbaka i förrådet......förvirrande.
Jag fann mej själv stå i tvättstugan kvart i tio, på hugget, med ett djävla jättelass med tvätt. Jag hade skyndat ner direkt uppstigen från sängen, håret i en slarvig tofs och mascaran i klumpar under ögonen. Men i tvättstugan var det helt dött. De tidsinställda maskinerna sov gott fortfarande. Trött satte jag mej ner för att vänta i förhoppning om att det bara berodde på någon oförklarlig fördröjning, men efter tio minuter var jag kissnödig, kaffenödig och ville inte missa stora delar av mitt favoritprogram på radio, så jag gav upp.
Väl hemma igen (det låter som om jag har en promenad på några minuter eller hur....skratt....det tar ca 30 sekunder att gå till tvättstugan.....men jag måste gå ut, utomhus, i det kalla blåsiga lätt regniga vädret...) satte jag mej här, för att kolla min mail. Och ser att klockan på min dator är 9.30...????? Har det här föregåtts av någon varning? Upplysning? Diskussion? Jag har inte hört ett dugg om det gamla vanliga grill/utemöbels snacket? Beror det på att jag har varken grill eller utemöbler eller har det skett en kulturell samhällsförändring där det här med vilken tid på dygnet det är, inte är intressant längre?

Min helg har varit bra. Till och med riktigt bra. I fredags samlades vi alla på ett sjabbbigt, grabbigt, mörkt, billigt, sunkigt, högljutt biljardhak. Passar oss alldeles utmärkt tänkte vi.
Fredrik var där med sina vänner och jag drog dit mina, som i sin tur drog med några till.
Efter 30 minuters spel hade vi på "tjejbordet" lyckats få i en kula. Den vita.
Med andra ord så övergick vi snabbt till det som vi är bra på. Dricka vin och snacka. Att vinet var surt gjorde inte så mycket för det var 20 kr billigare per glas än på de mer fashionabla ställen som vi brukar frekventera.....
Kvällen avslutades på Golden tits.....som trots att vi var sådär lagom berusade som stället kräver, inte lyckades locka med den publik som hade samlats för kvällen. Lotta och jag kunde snabbt enas om att det fanns två alternativ av män att välja på, gamla gubbar med ölmage och flint, eller "töntar". Och då finns det bara två alternativ för oss. Att dricka dom snygga och oss snälla....eller att gå hem. Hem brukar innebära Mc Donalds. Vilket det också gjorde denna kväll.
Två hamburgare senare gick vi hem tillsammans. Lotta och jag alltså. Mitt absolut bästa ragg på länge....skratt....

I lördags blev det en "vi träffas över mat och snackar om gårdagskvällen" på skrapan. Jag, Lotta, Gabbi och Fredrik. Eftersom kvällen inte gav så mycket underlag för dissikerande och analys blev det mest snack om annat. Sen skulle vi gå en shopping runda tillsammans. Fredrik ville till båtaffären och järnaffären.......så vi andra gick till Ringen tillsammans!
När vi gick där, jag , Lotta och Gabbi, då slog det mej som det så ofta gör, att det här, precis det här, att bara gå och hänga såhär tillsammans, planlöst vandrande med stopp för något skratt och diverse klädprovning, det är lycka! Just där och då saknar jag inget. Har allt. Att vila i att bara vara tillsammans med de man älskar. Lycka är på sätt och vis så enkel.

Idag har jag en Anna dag. Då är jag tillsammans med mej själv. Läser, skriver, tvättar, kanske sorterar i garderoben lite. Slänger. Lyssnar på P1. Dricker the. Kaffe. Sen ska jag på bio. "Låt den rätte komma in". Jag, själv i biomörkret, med lite godis och en skräckfilm som går in under huden. Härligt.

Förresten. Jag har träffat någon. Mer vill jag inte säga för det kan kännas som ett sådant där troll som kanske försvinner om man sätter ord på det. Han är bra. Inget troll. Långt ifrån.
Over and out.

Onsdag, nyduschad med en kopp the och efterlyst på tv...

...jag har blivit uppmärksammad på att jag har farit med felaktiga uppgifter här....Lotta låter hälsa att hon faktiskt har 307 vänner på facebook. I rest my case....skratt....
Idag har jag varit på "introduktionsdag för nyanställda på Sachsska barnsjukhuset". Vi var en salig blandning av folk. Mest sjuksköterskor, barnsjuksköterskor, läkarsekreterare, kuratorer, psykologer och läkare. Vi har fått träffa alla enhetschefer, klinkchefer, vårdchefter, vårdkedjesamordnare, vårdutvecklare, utbildningschefer, lektorer.....herregud vad mycket titlar det finns. Mitt största intryck efter dagen är insikten i hur jäkla mycket det finns på sjukuhuset och vilket enormt uppdrag det är att bedriva vård med allt vad det innebär....att få ihop allt, ekonomi, personal, administration, rutiner, akutvård, kroniskt sjuka, medicinering......och det är så himla stimulerande att vara en del av hela det här sammanhanget. Jag lär mej massor med nytt varenda dag. Jag kommer ihåg att jag faktiskt sa det under ett utvecklingssamtal när jag gick i skolan, kanske i åk 7 eller 8, jag minns inte, kommer du ihåg mamma? I alla fall, jag sa till min lärare, Barbro, att jag verkligen gillar att lära mej saker. Jag vill veta hur saker funkar och varför. Det kan ju låta som en nästintill odrägligt korrekt och väluppfostrad kommentar som jag skulle kunna ha blivit hatad för om det hade spridits sej i klassen....men saken var att jag faktiskt menade det. Och fortfarande gör. Att plugga (ok, inte med allt vad det innebär...=))...är faktiskt bland det roligaste jag vet.
Mina barnläkare som jag jobbar med har sagt att jag gärna får hänga med på ett pass på akuten och askultera vid tillfälle, bara för att få se och lära......och det låter ju skitkul! Då får jag t o m ha vit rock på mej....skratt....
Apropå rocken.....det är nästan lite pinsamt att erkänna men häromdagen satt jag och frös på jobbet och gick tillslut ut i omklädningsrummet och lånade en vit rock att dra på mej.....och vips så genomgick jag en förändring. WOW! Mina kollegor blev lite fulla i skratt men tyckte att jag såg väldigt proffsig ut....förädrar som satt i väntrummet rätade upp sej när jag passerade...och jag märkte att jag sträckte på mej lite extra och faktiskt njöt av det. Att det kan sitta så mycket makt/status i ett klädesplagg. Märkligt. Tänk om jag hade kläder hemma i min garderob som fick mej att känna så? Tänk om vi alla kunde dra på oss något som fick oss att räta på ryggen och få en annan blick? Jag har märkt att höga klackar har lite av en liknande effekt på mej. De höjer mej inte bara en 4 cm upp över mark utan höjer även den kvinnliga, sensuella och självsäkra delen av mej. Undrar hur det skulle kännas att ha mina höga röda klackar och en vit rock.....skratt....detta måste undersökas!
Over and out.

...tisdag...glad, mätt, nöjd...

...jag har haft en sådan där bra dag. En dag fylld av bra möten och bra samtal.
Både professionella och privata.
Jag och Lotta, älskade Lotta, hade ett långt telefonsamtal idag. Vi pratade om vänskap, skuld, relationer, att upprätthålla relationer, att vara självisk, lat...och återigen...att känna skuld och otillräcklighet.
Temat för veckan i mitt liv snurrar runt sådana funderingar. Vänskap...och då följdfrågan...är jag en bra vän? Vad är en bra vän? Vad tycker jag? Uppfyller jag det?
Jag har, och säkert med rätta, blivit ifrågasatt som vän. Och det kan vara nyttigt. Och göra ont. Och vara svårt att orka se. Det är lätt att gå till motangrepp, försvara sej, bli arg. Det är jobbigare att se sina egna brister och tillkortakommanden. Som det alltid är.
Alla vill vi nog se oss själva som goda vänner, så också jag. Jag har flera gånger fått höra att jag är en väldigt "icke dömande vän". Tillsammans med mej får man vara ful, äcklig, ha låg moral, vara självisk, i allra högsta grad fylld av fel, tillkortakommanden, misstag och låga känslor som avundsjuka, missunnsamhet, hämdbegär och habegär. Det är en av de finaste komplimanger jag har fått. Att männsikor känner så tillsammans med mej. Det vill jag att man ska känna i mötet med mej. Att vi är de vi är. Jag till och med föredrar människor som tillstår att de är allt detta, varken mer eller mindre. De människorna litar jag på och kan identiefiera mej med. Och de med mej.
Men...i övrigt då...hur är jag som vän....är jag bra på att höra av mej? NEJ! Det har vi ju redan konstaterat. Lägger jag tillräckligt mycket tid på mina vänner? Vad är tillräckligt? Hur kan man svara på det`? Jag vet inte. Skulle man fråga mina föräldrar så tycker dom nog att jag umgås mycket med mina vänner. Skulle man fråga enstaka personer i min vänkrets så skulle de nog säga att jag inte alls har prioriterat dem.
Hur många människor klarar man av att ha en riktigt nära relation med? På riktigt. Där man delar det mesta av vad som pågår i ens liv. Jag vet inte. En? Tre? Tio?
När Lotta och jag pratade idag så kom vi in på fenomenet facebook. Lotta är en flitig "facebookare". Hon har över 200 vänner tror jag. Eller vänner.....ja, vad ska man kalla det....skratt....och vi kunde knyta ihop det här fenomenet med vår diskussion om vänskap, relationer, skuld, tid, engagemang...och jag drog slutsatsen att facebook kan ses som ett verktyg för oss alla att hålla igång vårt nätverk (ja, jag vet att det här inte kommer som någon ny insikt...skratt...) och utöka det, (d v s nätverka som man ju så populärt ska hålla på med nu). Ett "smidigt" sätt att hålla sej ajour med gamla gymnasiekompisar, kursare, grannar, ex, lärare, flörtar.....där den ena kontakten gärna genererar tre nya sk requests om vänskapsförfrågningar...och så växer det...och växer....
Så tillslut, från att ha varit ett verktyg för att underlätta för alla oss moderna storstadsmänniskor med stora nätverk...så blir det till en megaskuld på vårt relationskonto. Vi har så många relationer på gång att vi alltid ligger på minus...vi övertrasserar hela tiden vårt relationskonto och står ständigt i skuld till någon som vi egentligen borde höra av oss till, svara på mail ifrån, luncha med, fika med, återkomma till, återgälda, ringa, bjuda med, bjuda igen, bjuda till.....gaaaahhhhhhhh.......och som Lotta sa idag....då går man in och drar iväg ett mail och kan sedan pusta ut för en stund och har skjutit upp skulden för ytterligare en stund...tills man får nästa mail....och man hinner aldrig ikapp. Lite som med mitt jobb. Ju fler vi utreder, desto fler nya remisser kommer in från våra remittenter för de tycker att det är meningsfullt att remittera...så då remitterar de fler...och vi utreder fler...och så vidare....men vad blir det för kvalité av allt. Och vad sjutton ska vi göra av alla dessa ungar som vi utreder. Vad händer sen?
Och vad sjutton ska vi göra av alla våra relationer? Om det ska vara kvalité?
Over and out.

...så var ännu en vecka slut...

...jag tycker inte om att prata i telefon. På riktigt. Jag har ingen bra förklaring till det heller mer än att jag håller på att förvandlas till min 93 årige farfar. Farfar använder telefonen som en komradio.
"Farfar här"
"Nej men hej farfar...hur är läget med dej?"
"Det är bra. Man ska inte klaga." "Hur har du det på jobbet"
"Jättebra, jag börjar komma in i det och.....(här avbrytar farfar redan med tre snabba "bra, bra, bra"...som får mej att förstå att han antingen inte lyssnar eller är ointresserad av vad en samordnande psykolog pysslar med...skratt....
"Det var så länge sedan vi sågs Anna", säger farfar istället.
"Ja, jag vet farfar. Vi får se till att ses nästa gång jag är ute i Väsby".
"Bra."
"Puss på dej farfar."
"Hej då vännen."
Hela denna konversation överstiger sällan minuten och jag har många gånger undrat vad den fyller för funktion och skrattat åt farfar, tillsammans med farfar, åt hans bristande konversationsförmåga över telefon. Jag älskar min farfar och jag vet att han älskar mej och när vi ses behöver vi inte säga det till varandra. Vi sitter nära istället. Både för att han numera hör som en 93 åring men mest för att vara nära. Hålla om.
Nu har jag inte träffat farfar på länge. Sist vi sågs minns jag att jag var låg orkade inte vara nära någon. Inte ens farfar. Ni vet när huden är sådär skör så att det knappt känns som om den räcker för att hålla ihop en själv. Som om den kan brista om någon kommer för nära.
Nu sitter jag och känner en tyngd över bröstet som säger att jag borde träffa honom oftare. Han är 93 år. Eller rättare sagt, fyller 93 år den 8/11, på Vendela dagen. En man som har levt ett helt liv. Som inte kommer att finnas med så länge till. Den dagen farfar inte finns längre kommer vara en väldigt tung dag. Väldigt.
Och ändå ringer jag inte honom. Hur f....n dålig får man vara?
Men det där med att upprätthålla relationer över telefon fixar jag bara inte. Jag är fullkomligt värdelös på det. Det är ett fåtal människor som jag regelbundet pratar i telefon med. Det är de som jag har i princip daglig kontakt med och inte ens "behöver" prata i telefon med för vi ses så pass ofta ändå. Vrickat. Men de samtalen liknar de där samtalen som pågår utan början och slut....man kan liksom ta vid där man var sist. utan att backa, undra, fråga, uppdatera. De bara är. Tillräckliga. Att jag inte tycker om att prata i telefon känns dock som att det skapar en del problem för mej. Det lämnar mej med en känsla av skuld och dåligt samvete. Över att inte vara tillräcklig. Inte räcka till för mina vänner, kanske med risken att relationen tar slut. Att andra blir besvikna på mej, inte känner sej viktiga och prioriterade. Jag önskar bara att jag kunde förmedla hur mycket dessa människor betyder för mej ändå. Att jag inte ringer är inte en värdering av relationen men jag förstår att det kan uppfattas så. Det bästa jag vet är att få samlas med mina vänner. Mina lyckligaste stunder i livet består av just sådana ögonblick. En härlig samling av människor från olika sammanhang som möts, där ett gemensamt samtal börjar vävas oss emellan...ett samtal som rör sej snabbt, lätt, stannar upp, djupdyker, vänder, fångar in, hakar i och knyter samman. De samtalen älskar jag. Jag önskar jag kunde säga det, visa det. Eller måste jag ringa för att göra det?
Over and out.

Tillbaka igen!

...tiden har rusat iväg som man säger...inte för att den gör det, den håller samma tempo hela tiden, det är vi som rusar. I alla fall. Jobbet börjar arta sej...riktigt bra faktiskt. Förvånar mej själv genom att kunna mer än vad jag visste vilket får mej att tänka på vikten av att vara i ett sammanhang där man kommer till sin rätt. Där talanger och kompetens liksom matchar med uppdraget. Låter ju så himla självklart och banalt...men hur många jobbar egentligen med det som de är bäst lämpade för. På riktigt. Kommer till sin rätt. Jag till exempel får nu jobba med att leda samtal, hålla tråden, ställa frågor som inte har ställts, skapa förståelse, hitta ett språk som öppnar upp istället för att skapa distans. Jag får organisera och systemtisera. Jag får jobba med att plocka fram rutiner och strategier för att säkra kvalitén och flödet i organisationen...och jag säger bara....Såååååååååååå himla roligt! Fan vad kul det är att få tänka, se, fatta, se samband, och försöka att förstå varför saker ser ut som de gör. Jag gillar att tänka. Kan man säga det om sej själv.....att man är bra på att tänka?!

Mitt privata liv har i vanlig ordning präglats av varannanveckas tillvaro. Ena veckan lever jag med en människa som pendlar i åldrarna 6 och 13...vilket ibland gör mej galen men oftast fyller mitt liv med liv. Veckan med Vendela innehåller också fler rutiner...vilket är rätt skönt i tillvaron, hållpunkter som liksom ramar in en dag, en vecka. Min andra vecka kan flyta ut både vad gäller tid, sömn, mat, alkhol, möten....vilket ibland kan göra att jag känner mej lite spretig i slutet av veckan....lite mer flytande och inte lika förankrad i verkligheten. Det är tur att jag har Vendela. Det ger balans.

Män då...? Ja, jag har hunnit träffa män också. Och återigen har jag ställts inför dilemmat att finna män som intresserar mej som persone eller män som jag blir attraherad av. Ska dessa tu inte kunna sammanfalla`? Träffade först en man som är väldigt intressant. Han är kvick, lyhörd, smart, omtänksam, generös. Han överraskar med signerade böcker från bokmässan, drinkar i skybaren i skrapan, ljuvliga måltider med smakupplevelser som tar mej upp ur mitt tonfiskträsk av vardagsmatlagning, han bjuder med mej som sitt sällskap till gala på stadshuset och arrangerar dessutom med inköp av balklänning och aftonväska. Han lyssnar, förstår, uppmuntrar och visar att det finns plats för mej i hans liv. Och jag kan liksom se mej själv i det livet...ett liv med resor, middagar, champagne, diskussioner, upplevelser och mycket kärlek. Men. Men. FAN! Den där laddningen som går bortom allt det andra, bortom ord, champagne och sinnliga uppleveser, det där obeskrivliga som gör att jag märker att något annat i mej tar över och tar för sej som handlar om kropp, doft, närhet och längtan. Den finns inte där. Och det känns så förbannat djävla orättvist. Både mot mej och honom. Vi skulle kunna vara skitbra tillsammans.
Balen var skittrist förresten. Formellt, uppstyltat och torrt. Först mingel i guldsalen eller gyllene rummet eller vad sjutton det nu heter, snittar, champagne och massor med kändisar inom kultur och vetenskap. Sen sakta marsch ner för den långa "nobeltrappan" mot bord nummer 14 som är vårt tilldelade bord. Sen ett tal från en människa som jag trodde skulle göra parodi på en galen professor....tills jag insåg att han inte försökte föreställa någon annan.....sen äntligen förrätt. Och vin. Gott vin. Mindre god förrätt. Ändå var det årets kock som stod i köket. Mellan varje rätt var det sedan sådan där tillrättalagd underhållning med fina välkammade barn som sjunger sådana där fina skittråkiga låtar som inte lämnar något intryck efter sej alls...förutom en kuslig känsla av att inga riktiga barn är sådär korrekta så att man undrar vart dom har hittat dom där barnliknade figurerna. Efterrätten var god. Det var den faktiskt. Och det bjöds på mycket vin, i alla fall om man stirrade på kyparen. Sen lämnade jag galan i förtid, till och med innan kronprinsessan hade delat ut sitt pris. Det var den lilla obstinata, något lätt rastlösa delen av mej som får det att vändas i mej när jag möts av konventioner och traditioner som inte längre känns tidsenliga eller kan rättfärdigas. Att fortfarande ha ett kungahus känns i min värld väldigt omodernt, odemokratsikt och elitistiskt.
Min dejt vågade inte annat än hänga på mej i rädsla för att annars framstå som just konventionell och trist skulle jag tro. Ja, jag vet...ibland kan jag vara barnslig och envis.

Att besluta mej för att inte träffa honom mer...eller rättare sagt, säga det till honom, var lika jobbigt som alltid.
Om det bara med viljekraft gick att styra sitt känsloliv så skulle det här med kärlek kunna vara så oändligt mycket. Vad är poägen med att det ska vara såhär komplicerat? Fast det är klart.....våra själsliv skulle då aldrig få uppleva kasten mellan lidande förtvivlan och nästan smärtsam lycka. Och det vore ju trist.

I helgen sprang jag istället på den typen av man som får mina händer att längta efter att ta på honom. Som jag vill trycka mej mot och insupa doften av. Som jag vill ska hålla i mej. Hårt. Länge. Som gör att man känner sej blodfylld, tung i kroppen och lite lätt yr. Men det är nog också allt. I alla fall om ödet i sin vanliga ordning vill fortsätta att ställa mej inför det evigt återkommande dilemmat mellan kropp och själ.
Over and out.