...söndag 14.31....

...vad trevlig det är att ha blivit påmind om att det är folk som läser detta. Som har undrat eftersom det var ett tag sedan jag skrev... att dom ville att jag skulle fortsätta. Tack för det mamma, pappa och brorsan! Tänk vad viktigt det är att få höra att det man gör spelar roll, att det inte bara är något som sägs rakt i intet och försvinner innan det ens har landat. Som en såpbubbla. *Poff!

Vi var hos farfar och fikade idag. Farfar som fyller 93 år i år. Han undrade över det här med att blogga. Vad är det? Ja, det kan man fråga sej. Jag sa att det är som att ha en dagbok på nätet, en publik sådan, att läsas av alla som känner till den och är intresserade. Hans självklara replik var" men vem är intresserad av att läsa sånt?"...och jag log inom mej. Det han säger är faktiskt värt att tänka på och det går att både hålla med och inte. Min farfar företräder en generation där man inte ska förhäva sej, inte tro att man är något, inte bli för privat. När han berättar historier så är det riktig historia, där han med en enorm bildning och minne kan berätta om krig, kungar, författare, konst, dagens ränteläge, fonder och kommentera den politska debatten. Han är fantastisk. Å det skulle aldrig falla honom in att prata om sej själv. Hur han mår, vad han tänker, vad han känner....och skulle han råka kommentera sin tillvaro (som ju såklart är fylld av mycket ensamhet och en tydlig känsla av livet för honom är något som redan har hänt) så är han snabb med att säga "men man ska inte klaga". Problemet är ju inte att farfar klagar, eller att folk klagar för den delen, problemet är att det är en jäkla massa folk som klagar som inte borde klaga, och de som faktiskt har skäl till det, som min farfar, dom håller käft, tiger.
Eller att de som har något att säga tystnar, och låter de ta plats som bara fyller ut tomrummet med innehållslöst bullshit.

En sak som jag stör mej på överlag är generaliseringar. När man påstår något som man anser vara gällande för oss alla. Har ni tänkt på att det nästan alltid finns en negativ botten i sådana....en viss missunnsamhet, en viss "vad var det jag sa?"...man ska inte klaga.....man ska vara tacksam.....den som gapar efter mycket....lätt vunnet lätt förgånget....liten tuva välter ofta stort lass.....och visst kan ni se någon särskild person i er omgivning som säger dessa saker. Oftast INTE de som strålar mest av lycka och harmoni. Oftast INTE de som verkligen är tacksamma och nöjda. Oftast INTE de som på riktigt har ett stort hjärta. Vad nu det är.

Vi är många som borde fundera över vad vi egentligen säger. Eller inte säger. Apropå gamla ordspråk så finns det ju ett som säger "att tala är silver, att tiga är guld". Återigen en truism som man kan hålla med om....men som behöver nyanseras. Jag tror inte att det är den distinktionen som är den viktigaste. Problemet är att vi talar när vi borde vara tysta och tystnar när vi borde tala. Vi babblar och blir diffusa när vi borde tala med klarhet och precision och vi kan vara oresonligt skarpa i våra iakttagelser när vi borde se det dolda. Och vi tystnar ofta helt när ett ord skulle kunna göra hela skillnaden.
Jag undrar vad min farfar skulle säga om han läste det här?
Over and out.

..måndag 8.12....

....vaknade med en känsla av ensamhet. Det tog emot och kändes trögt...som om jag hade drömt något som var behagligt som ville hålla mej kvar och där verkligheten blir för skarp. Nästan vass...sådär att det känns som om man kan skära sej på kanten. Ibland gör det ont att vakna. Jag kom på varför jag vaknade....att jag har vaknat till samma ljud de senaste veckan, nämligen det jag nu har förstått är mina grannars väckarklocka som dom låter tjuta så att det hörs upp till mej. I mina drömmar har det varit bilar som tjuter och barn som skriker. Nu vet jag. Jag hämnas med att spela musik. Högt. Tidigt. På helgerna.

Min helg har varit fylld av vänner, vin, mat och skratt. En sådan där helg där dagarna går in i varandra och man vill bara att festen ska fortsätta. Vi har varit ute och åkt båt med Fredrik, druckit somriga drinkar, handlat hämtmat som vi delade tillsammans med vin flaskorna som fyllde bordet. Och vi har skrattat. Och dansat. I timmar. Tills vi var svettiga och fötterna gjorde ont. Gud vad det är härligt.
Och jag dansade med en man som jag skulle vilja dansa med igen. Mycket. Länge.
Det var ett sådant där möte som långsamt fylls med en laddning som tillslut är så stark att den lever sitt eget liv. Inte längre något man styr över. Jag kunde inte låta bli att ta på honom, dra in hans doft. Svett, cigarill och en doft som bara är hans.
När sista låten spelades, en långsam som låter oss vara nära, håller jag nästan andan. Det är så härligt att det nästan gör ont. Jag försöker att suga i mej av varje sekund för att kunna bevara. Hur det känns att följa hans rygg med min hand, hur hans haka river, hur han doftar på sin fuktiga hals, och hur hans händer känns. och hur vi står nära, så nära som det bara är möjligt. Och jag vet att det snart är slut...och att vi antagligen inte kommer att dansa såhär igen. Han har flickvän. Jag vet det. Han vet det. Och jag vet att han är den typen av man som har bestämt sej. Han har valt. Han skulle inte svika. Lämna. Dom har börjat bygga ett liv tillsammans.
När vi skiljs åt blir allt fel, snabbt, fumligt, kort. Inget hinner bli sagt. Det syns att vi inte vill för vi orkar knappt titta på varandra.
När jag vaknade igår så var det det första som fyllde mej. Mötet vi hade. Det blir till en tom tyngd över bröstet. Jag känner mej ledsen. FAN! Börjar formulera ett mail i mitt huvud. Tänker att jag måste säga något till honom. Att jag vill säga att jag kände något, det där som inte händer så ofta. Sen tänker jag att jag bara ska låta det vara ett ögonblick, ett tillfälle. Som det inte är meningen att jag ska göra något av. Låta det passera. Släppa taget om det.
Tillslut kommer jag fram till att jag vill leva livet genom att vara modig, och hellre säga det jag kände än att alltid undra. Jag vet hur sällsynt det är att känna något tillsammans med en annan människa. Ett möte som stannar kvar. I tanken och i huden. Så jag skriver. Jag tvekar någon sekund innan jag trycker på sänd. Vet att jag fortfarande kan behålla det här mötet i mitt eget huvud. Låta det passera. Släppa taget. Jag skickar hastigt iväg det. Släpper taget om mina ord. Skickar iväg dom rätt in i hans verklighet. Och sedan dess har det varit tyst. Men jag ångrar mej inte. För det är sant, det att man ångrar det man inte gjorde.
Over and out.

...tisdag 9.30....

...så...nu har jag sagt upp mej...det kändes lite konstigt...ni vet den där känslan av att något stort händer i ens eget liv men resten av världen vet inte om det, dom fortsätter att gå på muggen och dricka kaffe som om inget har hänt....:)'
Men det kändes skönt. En punkt. Men bara en punkt för ett kapitel, nu börjar nästa!
Apropå punkter, och kapitel. Min älskade pappa tipsade mej om att jag borde söka till expressens tävling att få bli sommarkrönikör! Herregud vad kul!
Här kommer det bidrag jag har skickat in, som ni nu blir först med att läsa....skratt...och mest sannolikt de enda.

En krönika är en betraktelse. En historia. Och som alla historier så kan den berättas på många sätt. Man brukar säga att vi alla har en roman i oss, en historia, eller flera. Det här är något jag ofta tänker på. Att vi går omkring och lever mitt i vår egen, historia alltså. I mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor hela dagarna och undrar just det. Hur ser den här människans berättelse ut? Berättelsen om hennes liv. Hur berättar hon den? Är det en historia om skeenden som ligger utanför henne där hon är karaktären i boken som utsätts, råkar, ramlar, snubblar, faller, och innehåller den då även kapitel där hon reser sej, eller där någon tar emot och dämpar hennes fall?
Jag glömmer aldrig en dag på mitt arbete där jag och några kollegor sitter och ägnar oss åt att producera en annan människas historia, det vill säga, vi tolkar den, fyller i de detaljer vi är övertygade finns där även om vi inte har sett dem. Vi pratar om en mamma som har varit gift fyra gånger. Hon har barn med var och en av dessa män. Alla män har varit från Marocko. Och det är såklart problem med flera av hennes barn i skolan, såklart. Jag och mina kollegor har som sagt bilden klar för oss, bilden av vem denna kvinna är. Hur naiv hon är, ansvarslös, obildad och impulsiv. Vi har nog till och med klart för oss hur det ser ut där hon bor, vad hon handlar, om hon lagar mat eller ej (vi röstade på Mc Donalds mamma), vilka hennes vänner är och hur hon mår, på riktigt, hur hennes självbild ser ut. Ni förstår, vi hade storyn klar för oss, och hade kunnat skriva ett lämpligt slut också för den delen. Då säger vår handledare (som ska försöka med konststycket att tillföra oss professionella något vi inte redan trodde att vi visste), ”tänk, det här kanske är en kvinna som verkligen tror på kärleken, som orkar våga en gång till, och en gång till. Hon orkar övervinna tvivel, avvisande och misslyckanden och andras goda råd. Hon vågar fortsätta att låta sej drabbas, hur korkat hon än vet att det är, med vissheten om hur det kanske kommer att sluta, eller inte…”. Allt detta säger vår handledare utan att vara hård eller dömande, utan med en undrande min, som om hon satt och tänkte.
Vi tystnade och jag vet i alla fall vad som hände i mej. Hur jag rodnade av någon självgod skam som skavde av obehag som inte alls kändes professionell, smart, upplyst.
Så, hur skriver jag min egen berättelse och hur väljer jag att berätta den för andra? Händer saker i mitt liv av en slump eller för att jag förtjänar dom? Räknar jag med mej själv som en kraft i min egen historia eller tillskriver jag min egen karaktär misslyckanden och hinder? Skriver jag min egen historia eller lämnar jag ifrån mej pennan?
På vilket sätt är jag med och skriver andras historia? Vart går min gräns för vad jag tillåter eller förkastar? Får hjältar, naivt drömmande, längtan, ödet och det osannolika vara med?
Så, blir det en vanlig dag på jobbet idag där allt är som det brukar, förutsägbart för att jag har bestämt det, eller, eller, kan min berättelse ta en helt annan vändning? Kan det hända något oväntat idag för att jag vill det? Eller är allas våra historier skrivna, av oss själva och av alla runtomkring oss? Har du i sådana fall den rollen du ville ha? Har du valt dina medspelare? Vad heter filmen? Vad handlar den om? Hur slutar den? Och sist men inte minst, vad hör du för filmmusik i huvudet just nu? Jag hör amerikansk pampig segerviss storartad och smäktande, hela vägen när jag halvspringer ut till fyrans buss som tar mej till jobbet.
The End.
Eller over and out.